Nu har jag lite tid och motivation att verkligen skriva. Och då tänkte jag skriva om hur det är att leva med skilda föräldrar.
Min mamma och pappa skiljde sig för ungefär 1½ år sedan. Då flyttade mamma till Edsevö (ca. 10 km - alltså inte så dödligt långt borta) så jag kunde i princip starta moppen och köra dit när som helst jag kände för det.
I början var det nästan skönt, eftersom det hade varit en sådan spänning i huset innan. Mamma i ett rum, pappa i ett annat. Men nu, när tiden har gått och när jag faktiskt inser att ha tillgång till två föräldrar 24/7 är en bra sak, så saknar jag att ha mamma här hemma något otroligt.
Nu bor mamma runt 30 km bort. Så jag kan inte träffa henne så mycket jag vill, inte ens i närheten. Bensin är dyrt och att betala flera euro i bensinpengar för att hälsa på morsan, tycker jag bara är dåligt. Jag vet att det inte går att ändra, men jag tycker inte om det i allafall.
Det finns så mycket jag saknar, från förr i tiden, när mamma bodde här. Jag saknar julfirandet med pepparkaksbak, julmiddag, julstämningen är inte 100% när mamma inte finns med här hemma. Nu firar jag jul två gånger varje år, det duger, men inget går upp mot äkta julfirande hemma med hela familjen.
Jag saknar familjesemestrarna. Jag saknar när vi reste till Kolmården, Danmark och nu senast, Teneriffa. Att få uppleva en äkta familjesemester med allt som hör till, saknar jag så mycket så jag vet inte vad jag ska göra.
Jag saknar små saker, som att se mammas bil köra in på uppfarten på eftermiddagarna när hon kommer hem från jobbet. Jag saknar mammas hemgjorda mat, nu blir det mest färdigmat och enkla rätter. Jag saknar hur mamma försökte lura med oss ut och motionera med henne. Jag saknar hur hon brukar sitta i soffan på kvällarna och sticka, (låter gammal kärring-aktigt), jag saknar när vi brukade storhandla på fredagarna. Då diskuterade vi alltid vad VI skulle köpa, nu blir det diskussion om vad JAG och DU ska köpa eftersom vi inte bor i samma hushåll. Jag saknar när mamma höll på och bakade i köket på helgförmiddagarna och den goda doften av nybakt.
ALLT detta är sådant som jag aldrig mer kommer att få uppleva. Aldrig är ett så starkt och och det bränner inom mig av saknad och ledsenhet. Jag vet att mamma och pappa har det bättre så här, men jag vet inte om jag har det. Dock så kretsar inte världen runt mig, så därför vet jag att jag blir tvungen, jag har redan blivit tvungen att anpassa mig.
Bättre blir det inte av att mamma och pappa inte betyder ett skit för varandra mer. Den enda kontakt dom har är när dom bråkar över telefon, oftast om oss, jag och min syster. Det är inga snälla bråk, dom innehåller oftast diverse fula ord och starka röster.
Jag skulle nästan kunna göra vad som helst för att spola tillbaks tiden ett par år och leva där för evigt, då vi ännu var en "big happy family".
Jag råder allihopa att spendera tid med era föräldrar, så mycket dom kan, för innan man vet ordet av kan det vara för sent. Jag får se min mamma ibland en gång i veckan, ibland mer, ibland ännu mindre...
Hej :) tänkte bara kommentera min version(mina föräldrar är också skilda, fast det var flera år sen så jag har ju blivit van)
SvaraRaderajag var ju ändå ganska "liten" då och förstod inte så mycket.men dock förstod jag nog väldigt väl de gångerna mamma och pappa inte var överens.
detdär med att fira jul två gånger måste jag erkänna suger. man vill ju spendera lika mycket tid med båda två, vi gör på det sättet att varannat år är jag först hos mamma på dagen och sen på julaftons kvällen åker jag till pappa och sover där. man missar ju det där själva ögonblicket på kvällen som man egentligen skulle dela julklappar då man istället åker till den andras. julfrid är det ju inte.
jag skulle kunna berätta hur mycket som helst, men det viktigaste är att alltså det är ju helt olika från familj till familj hur man hanterar skilsmässan och allt som kommer med den,,
min högsta önskan var att ha en kompis som också skulle ha skilda föräldrar så att någon skulle förstå.det fick jag först 3 år efter,men det var då också som jag förstod att fast den personen har skilda föräldrar så har vi inte så mycket gemensamt.
nu låter det säkert väldigt klitschigt , menn det blir faktist bättre med tiden (!)så ge inte upp,, ni kommer hitta ett sätt så allt fungerar bättre.
He skänns så hemskt att som en kompis kan man bara sita brevid o koll på hu dålit du mår, fasst du fösöker skratt.. så täfö föstaar jag vafö du int har allti "lust" att koma utanföri dörrn o dra på fejksmajli...
SvaraRaderaJag tycker att du o din syster e STARK!
tyvärr uppskattar man sakre man har allt fö seint...
Som kusin och släkting och relativt nära (eftersom papp din nu tå råka va min morbror) så har jag ju också en åsikt i detta. Veit ju int om jag får de att må betär nu eli reint ov sämber men he ska vi int hoppas! Jag hör ju också till den så kallade "vuxen kategorin" tå jag ir tvungen att försök fösta och he kan jag ju ti viss deil eftersom jag veit hur tungt he kan va att vara ilag me nan som man int har känslor för nameir eller reint ut sagt int tål. Under hade tiin tå tin mamm å papp skild se så separera ju också ein adäran nära ti oss båda. Tror no du veit vem jag menar.Och även nan adär i släkti vårt had i jobbigt har jag förstått, veit ju int om du hört om he na. Kan sej att he känsta som om "heila släkti" full sånder på ein gang, allt verka nästan mest dystert och int nan fösto na och he vart nästan pinsamt.
SvaraRaderaJag kan ju, eli nan kan ju int fösta hur du känder men jag veit hur i känns att vara heilt ner i grave å tå man försöker skåda upp så känns vägga hög och man veit int hur man ska ta se upp! Mitt råd ir att int lägg på na "fejk smile" utan härd ut och läta känslona koma, att stäng in se sjölv och int råk na folk ir he absolut värsta man kan göra för se sjölv! Man lämnar heim och funder och ältar problem efter problem och hittar konstant ny! Världe känns hemsk och orättvis mot ein. Men man ska aldär lämn å sita fö se sjölv, man måst fara ut me kompisa, hitt ny och ta hand om domde man har. Int nating kombär och plingar på döre he ir man sjölv som måst insi att fast man ir så nere så måst man på na sätt bara hitt en väg och glöm. Tu byri ju faktiskt vara så stor nu att så småningen om så bor du troligen int tär heim na meir å du ska ta hand om livi det på eji hand, för att klar he måst man hitt se sjölv å lär se ti va stark å säker fast man kanski int känder se så. Efter en tid var i betär tå man lärt se att kontroller och känn se sjölv betär än va man trodd man djo :)
en liten grej bara, har sett att din mamam läser din blogg ibland. ville du att hon skulle se detta , kanske hon sku fatta de som du tänker så int du sku behöv säg de som face to face. rätta mig om jag har fel ? isf de kanske e en bra grej ifall man inte vågar riktigt säga som man tycker raktåt dem ,, MEN har du funderat på att honkanske inte vill att ALLA ANDRA ska läsa. kanske hon känner att hon är dålig nu. att hon tror att andra ska få en blick på henne som att hon är dålig och vi som inte känner dig har ju lätt att inte förstå allt vad som menas och hur manska tolka allt. så min point är att jag skulle aldrig våga skriva såhär om mina föräldrar. dels för att det finns ingen mening med att ens dra upp deras problem och historia för alla andra.. men de e ju ba min åsikt så bränn inte propparna å ta det inte fel helt enkelt.. :)
SvaraRaderaJag menar inget illa mot mina föräldrar i detta inlägg. Jag uttryckt hur jag kände det. Mamma och Pappa har det bättre nu, och det vet jag och jag är glad för deras skull, men jag är inte glad för min egen skull eftersom jag saknar mamma.
RaderaDet är vanligt att föräldrar skiljer sig nuförtiden. Och jag vill bara ha någonstans att uttrycka mina känslor. Självklart har jag pratat med mina föräldrar om allt.
Jag skriver dessutom inget om deras problem och historia, jag skriver om MINA problem och MIN historia.
Jag blir inte sur på folk för att dom uttrycker sin åsikt om mina inlägg, tvärtom, jag gillar all typ av feeback :)