Tänker...

Jag har funderar i flera dagar på ett riktigt wow-inlägg. Tänkte berätta och filosofera lite i mitt hästintresse.

Faktiskt, helt ärligt så är jag inte 100% hästtokig. Om jag skulle uppskatta mig själv med en % skulle jag kanske säga 70-75%

Nästa fråga då. Varför har jag ens en häst om jag inte är 100% engagerad? Svaret jag kan komma med är att jag vet inte. Jag har min hepe för att ha någonting att göra om dagarna helt enkelt. Jag har alltid haft häst, jag kan inte föreställa mig utan. Don't get me wrong. Jag önskar av hela min kropp och själ att jag var en 110 procentig hästnörd och jag hoppas att en dag i framtiden, så kommer ridsuget, suget att spendera varenda sekund i stallet, att komma tillbaka.

Bara för att själva suget inte finns där, betyder det inte att jag bara känner kallt mot hästen, tvärtom! Pepsie är en av mina allra bästa vänner just nu. Vi har mysiga ridturer och vi klarar igenom saker tillsammans. Vi bråkar ibland, som vänner gör, men vi har också dom absolut perfekta stunderna. Jag hatar verkligen att uttrycka kärleksförklaringar. Men under de få månader jag haft kan jag konstatera att jag absolut älskar allt på denna häst!

Ännu en gång vill jag säga att jag önskar verkligen att mitt ridsug kom tillbaka. Jag önskar att jag kunde sitta i skolbänken och drömma mig hem till hästen och att längta efter att spendera varenda sekund i sadeln, men det gör jag inte, och jag är väldigt bitter över det.

Jag tror att det hela började för 1½ år sedan, när mamma och pappa skiljde sig. Jag vet att det inte har något hästrelaterat över sig, men i samband med det tappade jag all glöd i livet, jag vet inte hur, men jag känner, och har känt hela tiden en trötthet, en orkeslöshet. Jag tror att om detta tunga moln av negativitet skulle försvinna, så skulle jag få lusten att leva ut till fullo igen. Då också få tillbaka lusten att rida.

Trots detta kommer jag aldrig att göra mig av med Pepsie, och aldrig sluta rida. När jag läser stora hästbloggar om ryttare som tränar och rider dagligen med full fokus på hästen, så är jag avundsjuk, jag önskar att det var jag, men min hjärna har tydligen andra tankar, för ibland har jag absolut ingen lust, ingen alls. Och jag känner att jag försummar Pepsie på något sätt när jag inte vill rida, för självklart ska man ju vilja rida sin häst.

Som julklapp år 2012 önskar att livsgninstan och den absoluta hästnörden ska flytta tillbaks in till min kropp!